(2014-08-02 – 2014-08-10)
- Vi tog taxi till flyget
- Vi tog flyget till Kota Bahru
- Vi tog vår ordnade transport till Kuala Besut
- Vi tog båten till Kuta Besar
- Vi tog av oss skorna
- Vi tog ett avbrott från vardagen
De ljud som hörs här är båtarna som far fram och åter, fåglar som kvittrar, vågornas brus mot strandkanten, turisternas snatter och vi saknar inte stadens brus för ett ögonblick.
Vi bor på ett ställe som heter Tuna Bay och det är ett av de dyrare ställena men också ett av de ställen som har bäst recensioner. Standarden motsvarar inte vad vi har betalt hittills utan här betalar vi för ”location location location”. Det är helt OK då vi bor precis vid strandkanten och har endast en cementerad gång mellan vår bungalow och den puderliknande vita sanden.
Några meter ut i havet så träffar vi på de första fiskarna. De flesta är vänliga men några tycker om att nafsa lite på en J. Sonen hittade, förutom alla fiskar, även en bläckfisk! Roligt att se en livs levande bläckfisk i sin naturliga livsplats.
Dessa första raderna skriver jag på vår första dag på Perhentien och vi har nu hela sju dagar kvar här och det ser vi framemot – mycket.
Vistelsen på Perhentien kom att bli lugn och åter lugn. Dagarna gick i ett makligt tempo i en avgränsad yta på vår lilla ö. Vi rörde oss ungefär i ett område som var hundra meter långt. Sonen ville aldrig byta restaurang så maten intogs dessutom på samma ställe tre gånger om dagen.
Vi åt frukost vid nio-tiden, lunch vid ett och middag vid sju. Däremellan intogs ofta ett litet mellanmål i form av en glass.
Varje morgon rusade gästerna ut och bokade sina solstolar som sedan större delen av dagen var upptagna av en handduk, lite badsaker eller dylikt. En stol var upptagen i hela två dagar av en vattenflaska – innan någon vågade ta bort den och nyttja stolen.
De allra flesta dagar brydde vi oss inte ens om att försöka få en solstol då vårt boende låg precis på stranden och när vi inte var i havet så var det oftast skuggan som lockade och den fick vi på vår fina altan.
Förutom att äta så badade vi mycket och då var huvudet mestadels under vattenytan då vi kollade in våra vänner fiskarna. De allra flesta var vänliga och tyckte att det var trevligt att råkas. Men inte den bruna hanen med fläcken på ryggen. Han tyckte inte om oss så han passade på att bita oss när han fick chansen så vi undvek honom i möjligaste mån. Varför bets han? Jo, för att han vaktade sitt bo där det fanns blivande nya små fiskar.
Tempot var som sagt lågt och förutom att äta, simma och sova så tittade vi på film, läste böcker och tittade på film.
Vid två tillfällen har vi gjort snorkelutflykter och då fick vi se hajar, sköldpaddor och en massa fiskar. Hajarna är sonens höjdpunkt – tänk att få livs levande hajar simma framför dig. Tyvärr har vi inga bra bilder på hajarna då de var lite för långt bort.
En sak som jag tycker är lite trist är hur vi inte bryr oss om hur korallreven skall hanteras. Många bryr sig inte eller vet säkert inte heller hur känsliga de är så det är fritt fram för hundratals turister varje dag att titta och stå på dem. Det är inte konstigt att de förstörs.
Dagarna passerade och till slut var det dags att åka vidare på vår resa.
Vi har gillat Perhentien för lugnet och närheten till snorklingen. Jag är glad att vi åkte hit men tror inte att jag kommer att åka tillbaks igen. Det finns fler platser att besöka.
